skriveribyrån

Ray Bradbury propagerar för noveller som skrivverktyg! En novell i veckan för att du känner dig tillfredsställd varje vecka, istället för att skriva på en roman under ett år.

Läste Doris Lessings Om katter och älskade den. Hade glömt henne ett tag. Men nu kastar jag mig över intervjuer med och artiklar om henne och roas av hennes svarta syn på saker. En sorts hårdhet, krasshet kanske. Jag tänker att när en är snart 100 år kan en kosta på sig det. Men inser att hon nog alltid varit likadan. För några år sedan läste jag hennes serie om Martha Quest och i bokhyllan står en novellsamling som heter En man och två kvinnor. För mig skriver Doris Lessing om hur människor förhåller sig till de strukturer som finns, hur de försöker bryta sig ur, eller finna egna vägar inom dessa, men hur strukturerna är så att säga strukturerade för att omöjliggöra eller i alla fall försvåra ett sådant fritagande av den egna kroppen och det egna sinnet. Det verkar vara meningen att vi ska stanna där inne. För mig är det inte dystopiskt att läsa om svårigheterna, utan jag tycker att det är spännande att läsa om hur de, kvinnorna, jonglerar med tankar, känslor, varandra, män, bar...

Idag: ett lästips. Tidskriften Granta . Tidskriften startades 1889. 1979 fick den en sorts omstart och är sedan dess en litteraturtidskrift som publicerar texter om litteratur, och noveller, essäer och lyrik av etablerade och mindre etablerade författare. Granta finns på Stadsbiblioteket i Malmö och jag har lånat hem ett nummer tidigare av den men då var jag väl inte mottaglig, eller sugen, för jag lämnade tillbaka numret med den ljusrosa börsen på omslaget, nr 110, på temat SEX, oläst. Men nu, när jag sitter semesterenergisk och plitar ner poesi och skisser till noveller, drog tidskriften, i lite större pocketbokformat, i mig. Iris Murdoch-breven som jag skrev om häromdagen var hämtade just ur Granta nr 111, på temat Going Back. Fantastiska texter! Mycket inspirerande!

Att utväxla brev. När Anne Chisholm i The Guardian skriver om brevväxlingen mellan Iris Murdoch och Philippa Foot, påmins jag om brevväxlingen som form. Och vänskapen. Och om brevväxlingens möjligheter att uttrycka vänskap och hur vänskapen använder sig av brevväxlingen olika i olika faser och stadier och nyanser av vänskap. Jag hade en sådan vänskap, en sådan brevväxling, för ganska många år sedan. Och när jag läser om brevväxlingen mellan Iris och Philippa minns gamla ställen i huvudet och kroppen hur det var då, livet.

Den 18 september skriver Iris Murdoch brev till Raymond Queneau från London, efter ett möte i Paris som var, vad som kan uttydas ur några tidigare brev, uppslitande: "Well I am back in this delightful sober country again, where politicians are fairly honest & there is no inflation & people behave in a quiet and sensible manner. I am not very pleased, but I shall be happy when I have done some work, which will be about net Friday." Hur England, dess karakteristika, hur tråkig den är, blir en bild för något som hon, trots allt, önskar sig till och vet att hon kommer att uppnå, så snart hon börjar arbeta igen. Skriva. Två skrivare. En djup vänskap, kärlek, ömsesidig beundran? Arbetet att återvända till, göra världen runtomkring nykter och stilla stormarna inuti: det kalla vattnet och den intellektuella elden (till skillnad från den förtärande kroppsliga) att uppfyllas av. Tidskriften Granta publicerade i nummer III, 2010 för första gången sex brev från Iris ti...

Det fortsätter, den här väldiga energin, det bubblar. Jag vet att jag är på rätt spår. Skrivandet är det som jag vill syssla med. Det är hett. 22 grader klockan halv tio på förmiddagen och jag skriver "short story submission" i sökfältet på internet och får upp alla möjliga sidförslag. Klickar här och där, läser, klickar tillbaka, tar ett annat, hittar något som verkar roligt. Funderar över det jag skrivit tidigare. Stämmer något överens med krav på längd, ord, tema? Söker i datorn. Men den där texten som jag skrev som en uppgift, den kanske? Det är som ström inuti. Elektrisk tar jag mig an en av mina texter, en som handlar om havet. Eller inte handlar om. Det handlar nog om människorna. Om människornas fåfänga. Kopierar in texten i ett nytt dokument och börjar översätta, ovanför den svenska texten. Gråtrut – vad heter det? Det fina med att översätta egna texter är att jag inte behöver förhålla mig till någon annans ton eller bakomliggande avsikt. Jag kan byta ut en rad om ...

Jag skriver poesi. Skriver poesi på engelska, översätter nya och gamla texter och söker efter ställen att skicka dem till. 2011 publicerade Red Ceilings några av mina då ganska nyskrivna dikter om/kring Sylvia (Plath), så de fick en ny drös, nyskrivet. Fann också en nystartad tidskrift via facebook, Museum Life , som ville ha material på engelska till sitt första nummer, så de fick två texter: en som skrevs helt nyss, under en skrivövning med två skrivarkamrater, och även en lite äldre text där jag bara använde inledningen. Till Poetry Foundation kan en också skicka texter. Jag har deras app i telefonen, så det gjorde jag, även där en av skrivgruppstexterna från nyss, och en som jag skrev på studs, så att säga. Slutligen MsLexia . De vill ha in allt möjligt och har även en romantävling där en kan vinna 5000 £, men jag har inget manus på engelska liggande :) Har du? När det gäller poesi och prosa håller sig MsLexia tema till varje nummer, och till nästa är det "Foreign Parts...

I helgen spelade jag tillsammans med Mats Källblad i vårt band Spiken i kistan på Sandåkra visfestival, i Sandåkra mellan Hässleholm och Sösdala. Ett supertrevligt arrangemang på en fantastisk gård, med ett digert program av musik och poesi, picknickande och sol. En av musikerna kom fram och tackade för vår spelning. Hon sa "Ni sjunger om människor som man inte måste se om man inte vill." Det blev jag glad för! Att berätta om människor som inte riktigt syns, som du eller jag, är precis vad jag vill och hoppas kunna göra. Jag funderar ibland på vad det är jag vill säga. Jag har kanske inget tydligt program. Ibland vill jag mest lattja med ord, ljud, bilder, inte alls "säga" något. Är det okej? Att inte följa en tydlig stig? Jag tror att det är helt nödvändigt att gå där en inte visste att en ville eller kunde gå: annars blir livet bara upprepning. Jag vill vidare!

Att skriva om det som upprör en, engagerar en. Bradbury menade att det är kärnan i att skriva som sig själv. Det låter ju självklart. Men det är enklare att skriva om sådant som inte riktigt är så nära. Igår betalade jag in medlemsavgift till Föreningen Arbetarskrivare. Jag har aldrig sett mig som "arbetare". Klass har aldrig varit självklart i min familj. Inte heller prat om klass. Min mamma jobbade på Volvo när jag var liten och vi hade Metallarbetaren på toa. Hon utbildade sig senare inom ekonomi och jobbade inom skoladministration. Men jag tror aldrig att hon har definierat sig i termer av sitt arbete. För henne har skapandet: att måla, sy, greja, varit tydligare identitet. Min pappa började på Televerket när han var 20 nånting och stannade kvar där, på senare år i olika av avknoppningsföretagen. Han har nog alltid sett sig som arbetare. Jag har i alla fall haft lite svårt att se mig själv i relation till  exempelvis begrepp som arbetare och klass. Jag älskar Moa Martin...

Igår hittade jag en mapp, mitt på skrivbordet. Det fysiska skrivbordet alltså, möbeln. En mapp vars översta pappersark innehöll namnen på huvudpersonerna i ett av mina påbörjade längre manus. Fast ett av namnen var ett annat än det jag använt mig av senaste tiden. Jag minns inte att jag ändrat det. Jag tänkte att jag skulle gå igenom den mappen idag. Se vad som gömmer sig. Antagligen är det olika idéer, utkast, sidor utrivna ur tidningar. Systemet fungerar väl sådär, när jag har det mitt framför näsan men ändå inte ser det. Vad skulle ett bra system vara?

Är ju titeln på en samling noveller av den bengaliska författaren Mahasweta Devi, som jag nämnde häromdagen. Född 1926, författare/aktivist för fattiga människors rättigheter, mot diskriminering och exploatering av fattiga. Efter min att-skriva-exkursion i Bradburyland är det hög tid att återvända till den bok jag avbröt mig med. Och att Devi är en författare som drivs av just det Bradbury och väl alla författare måste drivas av: nämligen en eld, en brinnande längtan efter att säga något. Att uttrycka, visa. Devi vill förändring. Hon vill visa för att kunna få till stånd praktiska och mentala förändringar i samhället. I novellen "Jakten" ur ovan nämnda samling blir detta mycket tydligt. Vi får följa en ung kvinna, Mary, som på grund av sitt ursprung, som bara delvis ger henne tillhörighet men också därigenom låter henne stå utanför en del av stammens gamla traditioner, håller sin självkänsla högst, stoltheten, okränkbarheten. Hon bär också en yxa. 1987 översatte Gayatri S...

"Let the world burn through you. Throw the prism light, white hot, on paper. Make your own spectroscopic reading." När Ray Bradbury i boken Zen in the Art of Writing , som jag just nu läser, ska beskriva, eller förklara, vad skrivandet, eventuellt framgångsrikt sådant bygger på, hävdar han det unika, din egen röst. Genom att berätta hur du ser på världen, vad du tycker om, hatar, oroar dig över och fantiserar om kommer du med något fullkomligt eget, därför att bara du är du. Jag tror att det ligger någonting i det. Även om det låter självklart. En kan hävda att det unika inte finns, att det bara finns tusen miljoner åsikter och saker och att alla bara hämtar ur ett gemensamt kar. Och så är det kanske. Men ofta, väldigt ofta skulle jag säga, försöker jag likna någon annan, något annat, när jag skriver. Inte medvetet: Nu ska jag skriva som Virginia Woolf. Nej, mer subtilt. Att det ser ut som poesi, låter som poesi. Men vad uttrycker jag? Vad vill jag säga? Vill jag säga ...

Det där med att läsa helt olika grejer, tidskrifter som handlar om allt möjligt, böcker om vitt skilda områden och ur alla tänkbara genrer. Det är klart att det skulle ge ny kunskap, nya idéer, bilder, motiv. Men vem gör så? Hur peppande är det att plocka upp en tidskrift som du aldrig läst, inom ett område som du inte alls är intresserad av, eller som du har förutfattade meningar om som "ovetenskaplig" eller "akademisk" eller "flummig" eller "jättetråkig"? Jag menar: jag tror på idén om att vara nyfiken, aldrig stagnera, se möjligheter i allt. Men i praktiken tänker jag att många av oss inbillar oss att det är bättre att ägna researchtiden åt det som åtminstone verkar förknippat med det vi vill/tänker skriva om. Och det är så klart ett tankefel. Och antagligen en ganska stor portion lathet. Jag blev påmind om det av herr Bradbury, igen. Han skriver om hur han var på Irland under några månader och arbetade. Han svor att aldrig skriva en rad om ...

Okej, ord. Det var tusen ord om dagen som Ray Bradbury menade att han skrev. Och jag skrev att det var "fånigt", som i ett fånigt mått på måste-skrivande. Jag tar tillbaka det. Förra våren gick jag en studiecirkel i Julia Camerons The Artist's Way, som leddes av Cecilia Nordlund, och Cameron förespråkar, för alla kreativa, inte bara skrivare, att skriva "morgonsidor", dvs tre sidor flödesskrivande varje morgon, det första en gör. Jag har gjort det sedan dess. Stigit upp och skrivit, ibland bara en halv sida men ganska ofta tre sidor. För hand, utan att lyfta pennan, fast jag har nog lyft pennan ibland. Men tanken är dels att slänga ur sig skräp och klagande och trötthet och allt möjligt som en tänker på, och dels att skriva sig förbi den där kritikern, så att den inte hinner med. Jag har aldrig räknat ord innan. Tre sidor blev ungefär 750 idag (katten hoppade emellan när jag räknade så att jag nästan fick ett utbrott :)). Jag tror att för mig funkar morgonsido...