måndag 29 juli 2013

novell

Ray Bradbury propagerar för noveller som skrivverktyg! En novell i veckan för att du känner dig tillfredsställd varje vecka, istället för att skriva på en roman under ett år.

Läste Lessing

Läste Doris Lessings Om katter och älskade den. Hade glömt henne ett tag. Men nu kastar jag mig över intervjuer med och artiklar om henne och roas av hennes svarta syn på saker. En sorts hårdhet, krasshet kanske. Jag tänker att när en är snart 100 år kan en kosta på sig det. Men inser att hon nog alltid varit likadan.

För några år sedan läste jag hennes serie om Martha Quest och i bokhyllan står en novellsamling som heter En man och två kvinnor.

För mig skriver Doris Lessing om hur människor förhåller sig till de strukturer som finns, hur de försöker bryta sig ur, eller finna egna vägar inom dessa, men hur strukturerna är så att säga strukturerade för att omöjliggöra eller i alla fall försvåra ett sådant fritagande av den egna kroppen och det egna sinnet. Det verkar vara meningen att vi ska stanna där inne.

För mig är det inte dystopiskt att läsa om svårigheterna, utan jag tycker att det är spännande att läsa om hur de, kvinnorna, jonglerar med tankar, känslor, varandra, män, barn, förväntningar osv. För mig är det ett feministiskt projekt. (Jag upptäckte att jag har en pocketversion av Den femte sanningen I-II "Fria kvinnor", som The Golden Notebooks först fick heta på svenska. Den har jag börjat läsa nu.)

En annan författare som jag sommarlängtar efter plötsligt är Richard Ford! Läste alla tre i Bascombe-trilogin i sträck för några år sedan och längtar in landet igen. (läste den här länken idag :))

Mer om att läsa än om att skriva. Ja, men det går ju hand i hand. Dags att skriva!

söndag 28 juli 2013

Granta

Idag: ett lästips. Tidskriften Granta. Tidskriften startades 1889. 1979 fick den en sorts omstart och är sedan dess en litteraturtidskrift som publicerar texter om litteratur, och noveller, essäer och lyrik av etablerade och mindre etablerade författare.

Granta finns på Stadsbiblioteket i Malmö och jag har lånat hem ett nummer tidigare av den men då var jag väl inte mottaglig, eller sugen, för jag lämnade tillbaka numret med den ljusrosa börsen på omslaget, nr 110, på temat SEX, oläst.

Men nu, när jag sitter semesterenergisk och plitar ner poesi och skisser till noveller, drog tidskriften, i lite större pocketbokformat, i mig. Iris Murdoch-breven som jag skrev om häromdagen var hämtade just ur Granta nr 111, på temat Going Back. Fantastiska texter! Mycket inspirerande!

tisdag 23 juli 2013

brevväxling

Att utväxla brev. När Anne Chisholm i The Guardian skriver om brevväxlingen mellan Iris Murdoch och Philippa Foot, påmins jag om brevväxlingen som form. Och vänskapen. Och om brevväxlingens möjligheter att uttrycka vänskap och hur vänskapen använder sig av brevväxlingen olika i olika faser och stadier och nyanser av vänskap.

Jag hade en sådan vänskap, en sådan brevväxling, för ganska många år sedan. Och när jag läser om brevväxlingen mellan Iris och Philippa minns gamla ställen i huvudet och kroppen hur det var då, livet.

måndag 22 juli 2013

PS: My surname ends with an H not a K, Pax tecum –

Den 18 september skriver Iris Murdoch brev till Raymond Queneau från London, efter ett möte i Paris som var, vad som kan uttydas ur några tidigare brev, uppslitande: "Well I am back in this delightful sober country again, where politicians are fairly honest & there is no inflation & people behave in a quiet and sensible manner. I am not very pleased, but I shall be happy when I have done some work, which will be about net Friday."

Hur England, dess karakteristika, hur tråkig den är, blir en bild för något som hon, trots allt, önskar sig till och vet att hon kommer att uppnå, så snart hon börjar arbeta igen. Skriva.

Två skrivare. En djup vänskap, kärlek, ömsesidig beundran? Arbetet att återvända till, göra världen runtomkring nykter och stilla stormarna inuti: det kalla vattnet och den intellektuella elden (till skillnad från den förtärande kroppsliga) att uppfyllas av.

Tidskriften Granta publicerade i nummer III, 2010 för första gången sex brev från Iris till Raymond, som mellan 1946 och 1979 brevväxlade. "It is likely that Murdoch destroyed all of Queneau's letters to her." Breven är del av en samling som nu finns tillgängliga på Centre for Iris Murdoch Studies på Kingston University, London.

Min bild av Iris Murdoch är Judi Denchs fantastiska gestaltning i filmen Iris. Jag kände inte till henne innan dess. Men älskade redan Judi Denchs klara ögon. Filmen berörde mig starkt, kanske för att jag aldrig sett en film om en så stark och lysande intellektuell kvinna som tog för sig av allt. Men så har jag inte sett jättemycket film heller :) Iris tragiska resa in i Alzheimerssjukdomen var så klart också en anledning att bli berörd. Hennes kamp med sig själv och sorgen över att inte längre kunna arbeta som ibland slog henne.

Hej biblioteket, idag tänkte jag se vad du har om henne! 


söndag 21 juli 2013

short story submission

Det fortsätter, den här väldiga energin, det bubblar. Jag vet att jag är på rätt spår. Skrivandet är det som jag vill syssla med. Det är hett. 22 grader klockan halv tio på förmiddagen och jag skriver "short story submission" i sökfältet på internet och får upp alla möjliga sidförslag. Klickar här och där, läser, klickar tillbaka, tar ett annat, hittar något som verkar roligt. Funderar över det jag skrivit tidigare. Stämmer något överens med krav på längd, ord, tema? Söker i datorn. Men den där texten som jag skrev som en uppgift, den kanske?

Det är som ström inuti. Elektrisk tar jag mig an en av mina texter, en som handlar om havet. Eller inte handlar om. Det handlar nog om människorna. Om människornas fåfänga. Kopierar in texten i ett nytt dokument och börjar översätta, ovanför den svenska texten. Gråtrut – vad heter det? Det fina med att översätta egna texter är att jag inte behöver förhålla mig till någon annans ton eller bakomliggande avsikt. Jag kan byta ut en rad om den är svår att få till på engelska. En av tidskrifterna tar betalt om en vill lämna in texten digitalt, via formulär, (det gör ganska många märker jag) så då skriver jag ut den i stället och postar. Fast det kostar ju det med ;)

Och har jag väl börjat vill jag bara fortsätta. Vad har jag mer? Kanske kan jag ta den där texten om …? Många internationella tidskrifter betalar för det de publicerar. Det är en stor plattform för text som finns utanför Sveriges gränser. Här finns nästan inga tidskrifter alls som tar in noveller eller poesi, än mindre som betalar.

Dagens tips: Top 50 Literary Magazines En katalog över 50, stora förvisso, tidskrifter som tar in skönlitteratur. Inspirerande om inte annat.


Now, please go. Write your asses off. (Natalie Goldberg Writing Down the Bones. Freeing the Writer Within)

lördag 20 juli 2013

Om att skriva

Jag skriver poesi. Skriver poesi på engelska, översätter nya och gamla texter och söker efter ställen att skicka dem till.

2011 publicerade Red Ceilings några av mina då ganska nyskrivna dikter om/kring Sylvia (Plath), så de fick en ny drös, nyskrivet. Fann också en nystartad tidskrift via facebook, Museum Life, som ville ha material på engelska till sitt första nummer, så de fick två texter: en som skrevs helt nyss, under en skrivövning med två skrivarkamrater, och även en lite äldre text där jag bara använde inledningen. Till Poetry Foundation kan en också skicka texter. Jag har deras app i telefonen, så det gjorde jag, även där en av skrivgruppstexterna från nyss, och en som jag skrev på studs, så att säga. Slutligen MsLexia. De vill ha in allt möjligt och har även en romantävling där en kan vinna 5000 £, men jag har inget manus på engelska liggande :) Har du? När det gäller poesi och prosa håller sig MsLexia tema till varje nummer, och till nästa är det "Foreign Parts"(deadline 16 september). Till numret efter det: "Troubled Minds" (deadline 2 december). Jag skrev nytt till dem också. Jag blir inspirerad av sådant, det triggar min fantasi. Och för att skriva ny poesi noterade jag igår att  jag mycket enklare gör det om jag skriver för hand, i ett block, med en penna (bic, bic bic, jag säger bara: bic!).

Jamen, så kan en väl inte göra? Bara hitta en rubrik, skriva och skicka in? En måste väl låta det ligga till sig, fundera, känna efter, liksom veta att det en skrivit är bra? Nä. Det tror jag inte alls. Så kan en visst göra, bara precis så där. Alla sätt är tillåtna. Bara skriv!

Och som avslutning: en liten anekdot om ett samkväm i Lund mot slutet av mina två år på Författarskolan, 2010. Det var lärare och studerande på ett hak, vid långbord. Vi hade väl just lämnat våra manus tilll tryck, då det ingick att under två år arbeta med ett projekt, en så kallad "bok" som sedan skulle presenteras, som examensarbete. En av lärarna vände sig oss som satt närmast och frågade vilka titlar våra böcker hade. Jag skruvade på mig. Jag hade bytt precis veckorna innan tryck. Det är en ovana jag har, att i sista stund alltid ändra på något som egentligen är bra, i tron att det ska bli bättre. Det blir det sällan. Jag sa "Vill du heta Solitär eller Solitude?" Han funderade en sekund eller två. Sa sedan: "Det är alldeles för övertydligt." Jamen tack, det var vänligt. Sa jag inte. Peptalk, fast omvänt.

Projektet var en halv bok. Inte klar. Och titeln var, det håller jag med om, övertydlig. Jag ville inte skriva klart den. Men nu har jag jobbat ganska hårt med den det senaste året och tror att det kan bli något riktigt bra av det hela. Så håll utkik :)
Skriv nu hörredu! :)

måndag 8 juli 2013

Vidare!

I helgen spelade jag tillsammans med Mats Källblad i vårt band Spiken i kistan på Sandåkra visfestival, i Sandåkra mellan Hässleholm och Sösdala. Ett supertrevligt arrangemang på en fantastisk gård, med ett digert program av musik och poesi, picknickande och sol. En av musikerna kom fram och tackade för vår spelning. Hon sa "Ni sjunger om människor som man inte måste se om man inte vill." Det blev jag glad för! Att berätta om människor som inte riktigt syns, som du eller jag, är precis vad jag vill och hoppas kunna göra.

Jag funderar ibland på vad det är jag vill säga. Jag har kanske inget tydligt program. Ibland vill jag mest lattja med ord, ljud, bilder, inte alls "säga" något. Är det okej? Att inte följa en tydlig stig? Jag tror att det är helt nödvändigt att gå där en inte visste att en ville eller kunde gå: annars blir livet bara upprepning. Jag vill vidare!

lördag 6 juli 2013

Från de små resursernas land

Att skriva om det som upprör en, engagerar en. Bradbury menade att det är kärnan i att skriva som sig själv. Det låter ju självklart. Men det är enklare att skriva om sådant som inte riktigt är så nära. Igår betalade jag in medlemsavgift till Föreningen Arbetarskrivare. Jag har aldrig sett mig som "arbetare". Klass har aldrig varit självklart i min familj. Inte heller prat om klass. Min mamma jobbade på Volvo när jag var liten och vi hade Metallarbetaren på toa. Hon utbildade sig senare inom ekonomi och jobbade inom skoladministration. Men jag tror aldrig att hon har definierat sig i termer av sitt arbete. För henne har skapandet: att måla, sy, greja, varit tydligare identitet. Min pappa började på Televerket när han var 20 nånting och stannade kvar där, på senare år i olika av avknoppningsföretagen. Han har nog alltid sett sig som arbetare.

Jag har i alla fall haft lite svårt att se mig själv i relation till  exempelvis begrepp som arbetare och klass. Jag älskar Moa Martinsson. Jag har fördjupat mig i feministiska teorier men litegrann missat det intersektionella.

Men sedan jag började med musik, i viscountryduon Spiken i kistan, har arbetarbegreppet smugit sig in. Att berätta om vanliga människor. Jag har fått närma mig detta på mina egna sätt, uppvuxen som jag är med drömmar om prinsessklänningar, slott och herresäten, kristallkronor och brokadsoffor. Igår skrev jag en berättelse, en sorts inlägg, på facebook. Jag publicerar det även här.


 
Från de små resursernas land
Jag bor i det här landet. Här bor jag. Vi bor här. Vi bor i det här landet. Vi bor alla i det här landet där det är fint att bry sig om naturen, de fattiga barnen i Afrika – nej, förlåt det var förut, Afrika är ganska tråkigt och egentligen lite äckligt för vita västerländska kvinnor tycks vara helt jävla obsessade med att adoptera eller sno barn därifrån, inte Afrika – ekologisk odling, surdegsbröd, korvstoppning, klättring, vandringar i svindyra naturkläder med svenskproducerade ekologiska ryggsäckar med björkträ istället för det miljövidriga aluminiumet och att de sedan kostar som hel restresa till Mallorca det är en annan femma. Det är inte viktigt, eftersom den som köper en sådan ryggsäck aldrig skulle komma på tanken på att göra något så fruktansvärt dåligt som att köpa en restresa till Mallorca. Eftersom turistnäringen suger ut naturen, smutsar ner, och alla infödda pratar ju svenska så det känns ju inte riktigt genuint.

Jag bor i det här landet. Jag jobbar som personlig assistent. Och naturligtvis tänker jag inte berätta om den person jag jobbar med och hos. Men jag har hört andra berättelser om det här landet. På andra sidan väggen om landet naturmaterialmänniskorna som är så himla engagerade bor, finns det människor, i det här landet, unga människor som efter svåra trafikolyckor placerats på långvården med sina svåra skador. Människor som ligger där med sina svåra skador, smutsiga, otvättade. De kan inte själva tvätta sig. De kan inte röra sig, inte tala inte nicka, inte äta själva. Det är ingen som tvättar dem. Och när någon utifrån kommer dit, som träffat många många många i samma situation, denna fruktansvärda livskrossade situation, ser hen det. Känner stanken. Men kanske ännu värre: inser att de som jobbar där, med de gamla människorna och den här svårt skadade personen, inte vet hur en kommunicerar med människor som inte själva kommunicerar! Jo, det är möjligt att 2013 arbeta med människor utan att förstå de mest grundläggande saker, som att alla människor behöver värme, mat, trygghet, omvårdnad. Oavsett om de kan tala eller ej, behöver alla människor någon som talar med dem, som försöker förstå vad de vill och behöver. De behöver trygghetsröster, ljud som berättar att de inte är döda, inte lika gärna kunde vara döda. De behöver känna hud.

Jag jobbade en sommar på Värnhems sjukhus i Malmö, VÄS, som väl måste varit den sista vårdinrättning som såg ut på detta sätt. Detta var, om jag minns rätt, i mitten av 90-talet. Det var sent. Avdelningar som denna borde ha varit avvecklade. Men denna fanns. 2-salar och 4-salar på ena sidan av korridoren, skölj, personalrum, kök, reception på den andra. Och så ett par 1-salar. I en av dessa bodde en liten gubbe. Sängen stod mitt i rummet. Persiennerna var alltid halvt fällda. Det var en het sommar så det var antagligen befogat. Sängen stod mitt i rummet med grindarna uppfällda. Han var dement. ”Han smetar alltid ner sig med bajs” förklarade någon det faktum att sängen stod så där, mitt i rummet, utan någon trygg vägg. Jobbigt att torka bort bajs från väggarna. Jaha. Vi behöver alla trygghet. Personalen turades om att vara tvungna att gå in till mannen och byta på honom, bädda rent. Fnissade åt den vars tur det blivit. Så minns jag det. Ljudet från rummet där han låg och vred sig på pappersskyddet i sängen, blöjorna. Om man sa något grymtade han till svar. Så minns jag det. Det var väl aldrig någon som kom och hälsade på? Men jag tycker mig också minnas att han skrattade åt något. Han låg där i halvskugga hela dagarna med personalen som gick in och ut. Han fick komma upp några timmar. Satt i skjorta och slipover och bruna byxor och sörplade näringsdryck med darrig hand. Men jag minns honom mest i sängen. Prasslet. Och personalens suckar åt lukten av bajs. Hans livskrossade situation.

Vi bor i det här landet. Här bor vi. Det är inte klokt att det är möjligt att bry sig om björkträ i ryggsäckar men låta bli att bry sig om eller behandla människor som människor.

fredag 5 juli 2013

System för att minnas?

Igår hittade jag en mapp, mitt på skrivbordet. Det fysiska skrivbordet alltså, möbeln. En mapp vars översta pappersark innehöll namnen på huvudpersonerna i ett av mina påbörjade längre manus. Fast ett av namnen var ett annat än det jag använt mig av senaste tiden. Jag minns inte att jag ändrat det.

Jag tänkte att jag skulle gå igenom den mappen idag. Se vad som gömmer sig. Antagligen är det olika idéer, utkast, sidor utrivna ur tidningar. Systemet fungerar väl sådär, när jag har det mitt framför näsan men ändå inte ser det. Vad skulle ett bra system vara?

torsdag 4 juli 2013

Branden i hjärtat

Är ju titeln på en samling noveller av den bengaliska författaren Mahasweta Devi, som jag nämnde häromdagen. Född 1926, författare/aktivist för fattiga människors rättigheter, mot diskriminering och exploatering av fattiga.

Efter min att-skriva-exkursion i Bradburyland är det hög tid att återvända till den bok jag avbröt mig med. Och att Devi är en författare som drivs av just det Bradbury och väl alla författare måste drivas av: nämligen en eld, en brinnande längtan efter att säga något. Att uttrycka, visa. Devi vill förändring. Hon vill visa för att kunna få till stånd praktiska och mentala förändringar i samhället. I novellen "Jakten" ur ovan nämnda samling blir detta mycket tydligt. Vi får följa en ung kvinna, Mary, som på grund av sitt ursprung, som bara delvis ger henne tillhörighet men också därigenom låter henne stå utanför en del av stammens gamla traditioner, håller sin självkänsla högst, stoltheten, okränkbarheten. Hon bär också en yxa.

1987 översatte Gayatri Spivak, som bland annat skrivit Kan den subalterna tala, den inflytelserika feministiska och marxististiska professorn i litteratur vid Columia University, Mahasweta Devi för första gången till engelska och i och med det började hennes texter spridas till den engelskspråkiga världen och vidare.

Läs Devi! Branden i hjärtat överförs hur lätt som helst :)


Äventyret!

"Let the world burn through you. Throw the prism light, white hot, on paper. Make your own spectroscopic reading."

När Ray Bradbury i boken Zen in the Art of Writing, som jag just nu läser, ska beskriva, eller förklara, vad skrivandet, eventuellt framgångsrikt sådant bygger på, hävdar han det unika, din egen röst. Genom att berätta hur du ser på världen, vad du tycker om, hatar, oroar dig över och fantiserar om kommer du med något fullkomligt eget, därför att bara du är du.

Jag tror att det ligger någonting i det. Även om det låter självklart.

En kan hävda att det unika inte finns, att det bara finns tusen miljoner åsikter och saker och att alla bara hämtar ur ett gemensamt kar. Och så är det kanske. Men ofta, väldigt ofta skulle jag säga, försöker jag likna någon annan, något annat, när jag skriver. Inte medvetet: Nu ska jag skriva som Virginia Woolf. Nej, mer subtilt. Att det ser ut som poesi, låter som poesi. Men vad uttrycker jag? Vad vill jag säga? Vill jag säga något? Det låter roligt. Ja. Gott så. Men att lyssna efter, pröva, hitta och uttrycka saker som är viktiga för mig.

Jag har knappt läst Bradbury innan men inbillar mig, efter den här boken, att han skriver för att ha roligt. För att han älskar att ge sig iväg med den där pojken, han själv, ut i mörker och skräck och allt möjligt. Hans sanning finns i det, i äventyret!

Jag sitter och väntar på att få besked om responsträff för mitt första romanmanus. En bok, en berättelse som jag började på på Författarskolan i Lund och som blev det projekt jag arbetade mer under de två åren där. Jag fortsatte ett tag efteråt, skickade en version till förlag men fick avslag från allihop och la manuset i den så kallade byrålådan. Ungefär två år senare träffade jag en av mina kursare från Författarskolan på en ny utbildning: Skrivpedagoglinjen i Skurup. Hon undrade om jag skrivit färdigt den där boken. När jag svarade nekande sa hon: "Men det måste du ju! Du måste skriva klart den! Det är så bra!" Jag blev generad men lydde. Plockade fram texen igen och började läsa. Strök, strök, strök. La till. Ändrade färdriktining, eller snarare: skaffade en färdriktning. Och nu ligger manuset hos min handledare på Skrivpedagoglinjen. Väntar med spänning.

Och jag tror att det ligger någonting avslöjande i allt detta: visst kan texter skriva sig snabbt. Med mer övning skriver de kanske sig snabbare och lättare. Bradbury nämner en novell i veckan i fem år som en lämplig övning. Sedan har en fått upp farten :) Men i skrivprocessen liggen antagaligen också att lägga ifrån sig, sluta tycka om, börja på annat, dras med i andra riktningar, göra annat. Sedan kanske den där gamla texten, eller någon figur eller bild eller händelse dyker upp igen och vill bli skriven. Går som på räls – ja men ibland är rälsen avbryten, bortplockad, och man får kliva av och gå istället en bit.

Jag var på cykeläventyr igår. Tog cykeln med på tåget. Cyklade sedan längsmed landsväg och vidare på guppiga grusvägar genom kalhyggen och små byar, ackompanjerad av rödklöver och vitklöver, johannisört, prästkragar, renfana, blåklockor och alla de där andra som jag måste slå upp nu för att bli påmind om deras namn. Här kommer äventyret!

tisdag 2 juli 2013

"Mike"

Det där med att läsa helt olika grejer, tidskrifter som handlar om allt möjligt, böcker om vitt skilda områden och ur alla tänkbara genrer. Det är klart att det skulle ge ny kunskap, nya idéer, bilder, motiv. Men vem gör så? Hur peppande är det att plocka upp en tidskrift som du aldrig läst, inom ett område som du inte alls är intresserad av, eller som du har förutfattade meningar om som "ovetenskaplig" eller "akademisk" eller "flummig" eller "jättetråkig"? Jag menar: jag tror på idén om att vara nyfiken, aldrig stagnera, se möjligheter i allt. Men i praktiken tänker jag att många av oss inbillar oss att det är bättre att ägna researchtiden åt det som åtminstone verkar förknippat med det vi vill/tänker skriva om. Och det är så klart ett tankefel. Och antagligen en ganska stor portion lathet. Jag blev påmind om det av herr Bradbury, igen. Han skriver om hur han var på Irland under några månader och arbetade. Han svor att aldrig skriva en rad om Irland i sitt liv. Tills "Mike" dök upp i skallen, långt senare. En taxichaufför som egentligen hette något annat, som han blivit vän med och som kört honom runt överallt. "Mike" tyckte att Ray B. skulle berätta om honom :) Lärdomen var kanske att även om vi inte tror att vi kan ha någon "nytta" av detta eller detta, så vet vi inte vad vårt undermedvetna suger åt sig, vad som stannar och vad som senare, ibland många år senare, kan dyka upp. För att en ny berättelse behöver det där materialet som vi då tyckte var ganska betydelselöst. Därför. Människor, ord, idéer, synsätt, yrken, vyer, talesätt, ljud, gångstilar. Samla!

måndag 1 juli 2013

1000 ord

Okej, ord. Det var tusen ord om dagen som Ray Bradbury menade att han skrev. Och jag skrev att det var "fånigt", som i ett fånigt mått på måste-skrivande. Jag tar tillbaka det. Förra våren gick jag en studiecirkel i Julia Camerons The Artist's Way, som leddes av Cecilia Nordlund, och Cameron förespråkar, för alla kreativa, inte bara skrivare, att skriva "morgonsidor", dvs tre sidor flödesskrivande varje morgon, det första en gör. Jag har gjort det sedan dess. Stigit upp och skrivit, ibland bara en halv sida men ganska ofta tre sidor. För hand, utan att lyfta pennan, fast jag har nog lyft pennan ibland. Men tanken är dels att slänga ur sig skräp och klagande och trötthet och allt möjligt som en tänker på, och dels att skriva sig förbi den där kritikern, så att den inte hinner med. Jag har aldrig räknat ord innan. Tre sidor blev ungefär 750 idag (katten hoppade emellan när jag räknade så att jag nästan fick ett utbrott :)). Jag tror att för mig funkar morgonsidorna genom att jag aldrig tycker att det är långt till skrivandet. Även om jag inte skriver något annat den dagen har jag ändå skrivit tre sidor, och vet att jag kommer att skriva imorgon igen. Jag kan längta till det! Det fina är också att så många grejer kommer upp som t ex har att göra med intrigen i något jag skriver, eller något om karaktären, vad jag vill med den, vad den vill, en åsikt, eller något en av dem tycker om att göra. Ibland dyker rena "Jag skulle vilja …"-saker upp. – Jag skulle vilja ge ut en samling noveller, t ex. – Ja, har du några noveller då? – Ja några. Men de passar inte ihop. De har liksom inget tema. – Skriv några till då. Sådana, rätt trevliga, diskussioner uppstår med mig själv :) Och det är klart, att när en framställer det på det viset blir ganska lite svårt. I sin essä "Drunk, and in charge of a Bicycle" tackar Bradbury en "Mr. Electrico" för sitt skrivande. Mr. Electrico uppträdde med numret "elektriska stolen" i staden där Bradbury bodde 1932. Bradbury såg föreställningen, som gick ut på att Mr. Elctrico, så klart, tycktes elektrifierad och bl a gick runt och vidrörde personer i publiken. När han kom till Bradbury och det elektriska ljuset överfördes till honom ropade han "Live forever!" Det var den bästa idé som den 12-årige Bradbury hört :) Dagen därpå sökte han upp Mr. Electrico och de pratade om ditt och datt. Plötsligt meddelade Mr. Electrico det häpnadsväckande att Bradbury varit hans bästa vän när han var i frankrike 1918, men hade dött i hans armar. Och nu var han återfödd. "Welcome back!", sa Mr. Electrico. Barnet Ray Bradbury fick två gåvor den där dagen och den vuxne Bradbury menar att det är barnet, som trodde på båda, som skrivit alla berättelser: "He is the skin through which, by osmosis, all the stuffs pass and put themselves on paper. I have trusted his passions and fears, and his joys. He has, as a result, rarely failed me. When it is a long damp November in my soul, and I think too much and perceive too little, I know it is high time to get back to that boy with the tennis shoes, the high fevers, the multitudinous joys, and the terrible nightmares. I'm not sure where he leaves me off and I start. But I am proud of the tandem team." Fantastiskt! Stick och brinn har hädanefter en helt annan betydelse :)