måndag 1 juli 2013

1000 ord

Okej, ord. Det var tusen ord om dagen som Ray Bradbury menade att han skrev. Och jag skrev att det var "fånigt", som i ett fånigt mått på måste-skrivande. Jag tar tillbaka det. Förra våren gick jag en studiecirkel i Julia Camerons The Artist's Way, som leddes av Cecilia Nordlund, och Cameron förespråkar, för alla kreativa, inte bara skrivare, att skriva "morgonsidor", dvs tre sidor flödesskrivande varje morgon, det första en gör. Jag har gjort det sedan dess. Stigit upp och skrivit, ibland bara en halv sida men ganska ofta tre sidor. För hand, utan att lyfta pennan, fast jag har nog lyft pennan ibland. Men tanken är dels att slänga ur sig skräp och klagande och trötthet och allt möjligt som en tänker på, och dels att skriva sig förbi den där kritikern, så att den inte hinner med. Jag har aldrig räknat ord innan. Tre sidor blev ungefär 750 idag (katten hoppade emellan när jag räknade så att jag nästan fick ett utbrott :)). Jag tror att för mig funkar morgonsidorna genom att jag aldrig tycker att det är långt till skrivandet. Även om jag inte skriver något annat den dagen har jag ändå skrivit tre sidor, och vet att jag kommer att skriva imorgon igen. Jag kan längta till det! Det fina är också att så många grejer kommer upp som t ex har att göra med intrigen i något jag skriver, eller något om karaktären, vad jag vill med den, vad den vill, en åsikt, eller något en av dem tycker om att göra. Ibland dyker rena "Jag skulle vilja …"-saker upp. – Jag skulle vilja ge ut en samling noveller, t ex. – Ja, har du några noveller då? – Ja några. Men de passar inte ihop. De har liksom inget tema. – Skriv några till då. Sådana, rätt trevliga, diskussioner uppstår med mig själv :) Och det är klart, att när en framställer det på det viset blir ganska lite svårt. I sin essä "Drunk, and in charge of a Bicycle" tackar Bradbury en "Mr. Electrico" för sitt skrivande. Mr. Electrico uppträdde med numret "elektriska stolen" i staden där Bradbury bodde 1932. Bradbury såg föreställningen, som gick ut på att Mr. Elctrico, så klart, tycktes elektrifierad och bl a gick runt och vidrörde personer i publiken. När han kom till Bradbury och det elektriska ljuset överfördes till honom ropade han "Live forever!" Det var den bästa idé som den 12-årige Bradbury hört :) Dagen därpå sökte han upp Mr. Electrico och de pratade om ditt och datt. Plötsligt meddelade Mr. Electrico det häpnadsväckande att Bradbury varit hans bästa vän när han var i frankrike 1918, men hade dött i hans armar. Och nu var han återfödd. "Welcome back!", sa Mr. Electrico. Barnet Ray Bradbury fick två gåvor den där dagen och den vuxne Bradbury menar att det är barnet, som trodde på båda, som skrivit alla berättelser: "He is the skin through which, by osmosis, all the stuffs pass and put themselves on paper. I have trusted his passions and fears, and his joys. He has, as a result, rarely failed me. When it is a long damp November in my soul, and I think too much and perceive too little, I know it is high time to get back to that boy with the tennis shoes, the high fevers, the multitudinous joys, and the terrible nightmares. I'm not sure where he leaves me off and I start. But I am proud of the tandem team." Fantastiskt! Stick och brinn har hädanefter en helt annan betydelse :)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar