måndag 26 augusti 2013

Poesi

Red Ceilings publicerade alldeles nyss ett poem som jag skrivit! Ta en titt!

Skriva dagligen, skriva regelbundet, hålla skrivandet vid liv … Skrivhandböckerna är eniga. Men jag gör inte som de säger. Har inte skrivit något alls på flera veckor (känns det som). Under många år skrev jag ingenting, förutom texter i arbetet.

Men publiceringar matar ju genast begäret. Efter vad? Berömmelse? Odödlighet? En poetvän frågade häromkvällen hur det gick med odödligheten. Ja? Hur går det? Med din? Är det den vi letar efter?

Mitt skrivande sker av lust, ofta. Därefter av några, ganska stora, portioner nödvändighet tror jag. Om jag inte sätter mig här och gör detta nu blir det aldrig någon bok. Ungefär. Ibland börjar det snarare i uppdraget och övergår i lust och brand. Går i vågor.

Läs nu. Skriv sedan.

torsdag 8 augusti 2013

Korsbefruktning

Allting vi gör glider in i allt vi gjort och kommer att göra, allt vi tänkt, känt, velat, drömt om. Är det inte så?

Skrivandet, tror jag, kan aldrig isoleras till "rent" skrivande. Skrivande är del av allting annat, av det vi läser, talar om och uttrycker, på vilket sätt det än är. Jag sysslar till exempel med musik. Tillsammans med Mats Källblad spelar jag i Spiken i kistan, en viscountryduo, som nu alldeles inom de närmaste veckorna släpper en skiva: "många bäckar små". Vi släpper den på egen hand, på Maräng records. På skivan medverkar flera fantastiska personer: Anders Thorén på dragspel på en låt, Erik Högström på fiol på en låt och Emil Karlsson och Mikael Persson spelar tvättbräda respektive bas på sju av skivans elva låtar. Lars Paulström har spelat in och mixat och Antti Vourenniemi har mastrat. Dem förutan hade plattan blivit något helt annat! Musik är ett grupparbete.

Jag tänker på dels hur ensamt det "vanliga" författandet är, och dels på hur många, inklusive jag själv, när det gäller mina noveller och romaner och poesin, helst vill bli utgivna på ett erkänt förlag. I musikkretsar betraktas ofta det som är utgivet på små bolag, eller på egen hand, som mer egensinnigt. Inom skönlitteraturen har jag fått uppfattningen att många ser ner litegrann på det som ges ut som print-on-demand eller helt enkelt betalat med egna pengar. Märkligt egentligen att det skiljer sig åt. Vad beror det på?

För mig ligger skapandet i samma korg. Alltihop. Det är inte samma. Det går inte till på samma sätt. Men allt hör ihop.


Skrivövning

Skriv en dikt på fyra rader som handlar om naturen eller staden och som även på ett annat plan kan läsas som att den handlar om dig.

onsdag 7 augusti 2013

Block.

Jag skriver Morgonsidor, varje morgon, eller nästan. Tre sidor i en vanligt A4-block. Jag gör det till frukosten. Tanken för att skriva det första en gör på morgonen, för hand för att det finns en koppling mellan tanken och handens rörelser i skrivandet. Morgonsidorna är Julia Camerons idé och jag har hållit på sedan tidigt förra våren. Ett otroligt bra sätt att formulera saker inför sig själv, ett rum, ett utrymme där jag kan slänga ur mig alla möjliga tankar och idéer, klagomål, ängslor och längtor. Eftersom jag "ska" skriva tre sidor får jag ibland tvinga mig att skriva jag vet inte vad jag ska skriva nu eller nu-är-det-bara-två-sidor-kvar men genom att hålla fast vid skrivandet kommer strax en ny tanke, ett nytt spår som jag inte visste att jag ville skriva. Jag tror att det stämmer, det som Cameron säger, att jag genom att skriva morgonsidor kommer närmare både mitt skrivande men också mina drömmar, vad jag vill, att jag formulerar det som jag vill göra, och därigenom enklare faktiskt kan göra det. Att genom att uttala dolda grejer, för mig själv, kan jag säga "jaså, vill jag det? ja men då är det la bara att göra."

Tidigare, innan morgonsidorna, har jag använt alla möjliga skrivböcker. Små, stora, sladdriga, inbundna, linjerade eller blanska blad. Jag har ritat och skrivit och antecknat möten och dikter och tjyvlyssningar från bussar och tåg och flyg. Men morgonsidorna har jag hela tiden skrivit i A4-block. När jag nu inte hade fler hemma plockade jag fram en mindre bok, från ett fackmöte, eftersom fackets logga står på framsidan, med spiralrygg. Oj vad obekvämt det är att skriva i en sådan. Handen får inte plats, inte armen heller. Jag kan inte vila armen, skrivandet, i blocket. Och så är sidorna så små. Jag skriver 4-5 visserligen, men det är inte samma sak. Jag tänkte uthärda, eftersom jag nu börjat. Men sedan ska jag fylla på med gamla hederliga skrivblock.

Dagens boktips: Moa Martinsons I egen sak – Noveller, kåserier, artiklar och brev. En samling skriverier utan skygglappar av denna fantastiskt smarta och politiskt medvetna skrivare. Läs!