lördag 6 juli 2013

Från de små resursernas land

Att skriva om det som upprör en, engagerar en. Bradbury menade att det är kärnan i att skriva som sig själv. Det låter ju självklart. Men det är enklare att skriva om sådant som inte riktigt är så nära. Igår betalade jag in medlemsavgift till Föreningen Arbetarskrivare. Jag har aldrig sett mig som "arbetare". Klass har aldrig varit självklart i min familj. Inte heller prat om klass. Min mamma jobbade på Volvo när jag var liten och vi hade Metallarbetaren på toa. Hon utbildade sig senare inom ekonomi och jobbade inom skoladministration. Men jag tror aldrig att hon har definierat sig i termer av sitt arbete. För henne har skapandet: att måla, sy, greja, varit tydligare identitet. Min pappa började på Televerket när han var 20 nånting och stannade kvar där, på senare år i olika av avknoppningsföretagen. Han har nog alltid sett sig som arbetare.

Jag har i alla fall haft lite svårt att se mig själv i relation till  exempelvis begrepp som arbetare och klass. Jag älskar Moa Martinsson. Jag har fördjupat mig i feministiska teorier men litegrann missat det intersektionella.

Men sedan jag började med musik, i viscountryduon Spiken i kistan, har arbetarbegreppet smugit sig in. Att berätta om vanliga människor. Jag har fått närma mig detta på mina egna sätt, uppvuxen som jag är med drömmar om prinsessklänningar, slott och herresäten, kristallkronor och brokadsoffor. Igår skrev jag en berättelse, en sorts inlägg, på facebook. Jag publicerar det även här.


 
Från de små resursernas land
Jag bor i det här landet. Här bor jag. Vi bor här. Vi bor i det här landet. Vi bor alla i det här landet där det är fint att bry sig om naturen, de fattiga barnen i Afrika – nej, förlåt det var förut, Afrika är ganska tråkigt och egentligen lite äckligt för vita västerländska kvinnor tycks vara helt jävla obsessade med att adoptera eller sno barn därifrån, inte Afrika – ekologisk odling, surdegsbröd, korvstoppning, klättring, vandringar i svindyra naturkläder med svenskproducerade ekologiska ryggsäckar med björkträ istället för det miljövidriga aluminiumet och att de sedan kostar som hel restresa till Mallorca det är en annan femma. Det är inte viktigt, eftersom den som köper en sådan ryggsäck aldrig skulle komma på tanken på att göra något så fruktansvärt dåligt som att köpa en restresa till Mallorca. Eftersom turistnäringen suger ut naturen, smutsar ner, och alla infödda pratar ju svenska så det känns ju inte riktigt genuint.

Jag bor i det här landet. Jag jobbar som personlig assistent. Och naturligtvis tänker jag inte berätta om den person jag jobbar med och hos. Men jag har hört andra berättelser om det här landet. På andra sidan väggen om landet naturmaterialmänniskorna som är så himla engagerade bor, finns det människor, i det här landet, unga människor som efter svåra trafikolyckor placerats på långvården med sina svåra skador. Människor som ligger där med sina svåra skador, smutsiga, otvättade. De kan inte själva tvätta sig. De kan inte röra sig, inte tala inte nicka, inte äta själva. Det är ingen som tvättar dem. Och när någon utifrån kommer dit, som träffat många många många i samma situation, denna fruktansvärda livskrossade situation, ser hen det. Känner stanken. Men kanske ännu värre: inser att de som jobbar där, med de gamla människorna och den här svårt skadade personen, inte vet hur en kommunicerar med människor som inte själva kommunicerar! Jo, det är möjligt att 2013 arbeta med människor utan att förstå de mest grundläggande saker, som att alla människor behöver värme, mat, trygghet, omvårdnad. Oavsett om de kan tala eller ej, behöver alla människor någon som talar med dem, som försöker förstå vad de vill och behöver. De behöver trygghetsröster, ljud som berättar att de inte är döda, inte lika gärna kunde vara döda. De behöver känna hud.

Jag jobbade en sommar på Värnhems sjukhus i Malmö, VÄS, som väl måste varit den sista vårdinrättning som såg ut på detta sätt. Detta var, om jag minns rätt, i mitten av 90-talet. Det var sent. Avdelningar som denna borde ha varit avvecklade. Men denna fanns. 2-salar och 4-salar på ena sidan av korridoren, skölj, personalrum, kök, reception på den andra. Och så ett par 1-salar. I en av dessa bodde en liten gubbe. Sängen stod mitt i rummet. Persiennerna var alltid halvt fällda. Det var en het sommar så det var antagligen befogat. Sängen stod mitt i rummet med grindarna uppfällda. Han var dement. ”Han smetar alltid ner sig med bajs” förklarade någon det faktum att sängen stod så där, mitt i rummet, utan någon trygg vägg. Jobbigt att torka bort bajs från väggarna. Jaha. Vi behöver alla trygghet. Personalen turades om att vara tvungna att gå in till mannen och byta på honom, bädda rent. Fnissade åt den vars tur det blivit. Så minns jag det. Ljudet från rummet där han låg och vred sig på pappersskyddet i sängen, blöjorna. Om man sa något grymtade han till svar. Så minns jag det. Det var väl aldrig någon som kom och hälsade på? Men jag tycker mig också minnas att han skrattade åt något. Han låg där i halvskugga hela dagarna med personalen som gick in och ut. Han fick komma upp några timmar. Satt i skjorta och slipover och bruna byxor och sörplade näringsdryck med darrig hand. Men jag minns honom mest i sängen. Prasslet. Och personalens suckar åt lukten av bajs. Hans livskrossade situation.

Vi bor i det här landet. Här bor vi. Det är inte klokt att det är möjligt att bry sig om björkträ i ryggsäckar men låta bli att bry sig om eller behandla människor som människor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar