Inlägg

Visar inlägg från 2013

Ära

Lust att skriva? Skriv! Jag har skrivit om det förr, att jag tycker att betoningen av skrivandet som "arbete" är knasig. Jag tycker att lusten ska vara drivkraften, inte det hårda arbetet. Att du sedan måste skriva, och skriva och skriva och skriva, är en annan femma :) Respektlöshet tror jag också på. Som duktig flicka slåss jag liksom så många andra med osynliga krav på att vara duktig, prestera väl, och som skrivare att särskilt prestera otroligt bra texter, genomarbetade, putsade och polerade, så att inget finns att anmärka på. När det nu är. Så emellanåt skickar jag helt sonika texter som jag nyss skrivit, ibland som skrivövningar, till tidskrifter eller tävlingar. Och nej, jag blir inte publicerad särskilt ofta. När refuseringarna kommer och jag läser igenom vad jag skrivit kan jag tänka "det här var ju ganska slarvigt" eller "detta var verkligen kasst". Men ibland glimtar det till. Ibland blir det fantastiskt bra. Thrush Press publicerade tidiga

Allt skrivande hänger ihop.

Jag tror verkligen att det är på det viset! Lyssnar på Phil Ochs poesi i sånger som The Song of My Returning och känner så starkt att det gäller att hitta dem som ens eget skrivande hänger ihop med. Att de finns överallt! Det handlar inte om att likna, härma, det är inte det. Utan att finna röster, språk, tonfall, som talar till en, som inspirerar. Sätt att se världen, att tänka, känna. Satt i köket och skrev i morse: hösten rinner in i kammare och fyller till brädden det som kan fyllas kvivitt, kvivitt              barnjoller mellan tänderna och brus och kling av sked, joller, brus av fläkt och kattens raspande mot frottén, ett heligt görande, klapper mot asfalt och trafiken nu, närmare, foten domar, sover under stolen, och pennans ljud mot papperet klick-klick-klick, kasar längsmed sidan, och nu knaprar katten joller, knaster knaster brus det dova ljudet av en dörr som stängs. och nu: koltrasten! igen och igen och egentligen gissar jag för jag kan inte så mycket om fåglar men

Kaffe och bakelse

Jag tycker om ett kafé i närheten med aprikosa väggar och blommigt tyg i de små båsen, med gammaldags disk för brickor och tårtgafflar i en låda bredvid teskedarna. Där får man kaffe och bakelse för 49 kronor. Bryggkaffe. Fulkafffe som vissa säger. Orden vi använder. Idag hade jag köpt fem block och ett paket med bläckpennor, och gick och satte mig på det där kaféet, med en kaffe och en bakelse. I båset framför satte sig en man och en kvinna med varsin räksmörgås, och i båset efter dem gled ett annat par ner mittemot varandra, lite äldre än det första. De beställde innan mig, så jag såg att de tog varsitt wienerbröd. Vid fönstret satt två kvinnor redan när vi kom. Den ena med vitt burrigt hår och röda jeans, den andra mer grå i vinröd topp. De pratade med varandra, eller den vithåriga pratade, om en väninna och dennas ex, och något om en polis. Räksmörgås paret hämtade kaffe. Kvinnan sa "Se opp så ingen stjäler dem för oss nu!" Och mannen stirrade envist på smörgåsarna på

Poesi

Red Ceilings publicerade alldeles nyss ett poem som jag skrivit! Ta en titt! Skriva dagligen, skriva regelbundet, hålla skrivandet vid liv … Skrivhandböckerna är eniga. Men jag gör inte som de säger. Har inte skrivit något alls på flera veckor (känns det som). Under många år skrev jag ingenting, förutom texter i arbetet. Men publiceringar matar ju genast begäret. Efter vad? Berömmelse? Odödlighet? En poetvän frågade häromkvällen hur det gick med odödligheten. Ja? Hur går det? Med din? Är det den vi letar efter? Mitt skrivande sker av lust, ofta. Därefter av några, ganska stora, portioner nödvändighet tror jag. Om jag inte sätter mig här och gör detta nu blir det aldrig någon bok. Ungefär. Ibland börjar det snarare i uppdraget och övergår i lust och brand. Går i vågor. Läs nu. Skriv sedan.

Korsbefruktning

Allting vi gör glider in i allt vi gjort och kommer att göra, allt vi tänkt, känt, velat, drömt om. Är det inte så? Skrivandet, tror jag, kan aldrig isoleras till "rent" skrivande. Skrivande är del av allting annat, av det vi läser, talar om och uttrycker, på vilket sätt det än är. Jag sysslar till exempel med musik. Tillsammans med Mats Källblad spelar jag i Spiken i kistan , en viscountryduo, som nu alldeles inom de närmaste veckorna släpper en skiva: "många bäckar små". Vi släpper den på egen hand, på Maräng records . På skivan medverkar flera fantastiska personer: Anders Thorén på dragspel på en låt, Erik Högström på fiol på en låt och Emil Karlsson och Mikael Persson spelar tvättbräda respektive bas på sju av skivans elva låtar. Lars Paulström har spelat in och mixat och Antti Vourenniemi har mastrat. Dem förutan hade plattan blivit något helt annat! Musik är ett grupparbete. Jag tänker på dels hur ensamt det "vanliga" författandet är, och dels

Skrivövning

Skriv en dikt på fyra rader som handlar om naturen eller staden och som även på ett annat plan kan läsas som att den handlar om dig.

Block.

Jag skriver Morgonsidor , varje morgon, eller nästan. Tre sidor i en vanligt A4-block. Jag gör det till frukosten. Tanken för att skriva det första en gör på morgonen, för hand för att det finns en koppling mellan tanken och handens rörelser i skrivandet. Morgonsidorna är Julia Camerons idé och jag har hållit på sedan tidigt förra våren. Ett otroligt bra sätt att formulera saker inför sig själv, ett rum, ett utrymme där jag kan slänga ur mig alla möjliga tankar och idéer, klagomål, ängslor och längtor. Eftersom jag "ska" skriva tre sidor får jag ibland tvinga mig att skriva jag vet inte vad jag ska skriva nu eller nu-är-det-bara-två-sidor-kvar men genom att hålla fast vid skrivandet kommer strax en ny tanke, ett nytt spår som jag inte visste att jag ville skriva. Jag tror att det stämmer, det som Cameron säger, att jag genom att skriva morgonsidor kommer närmare både mitt skrivande men också mina drömmar, vad jag vill, att jag formulerar det som jag vill göra, och därigenom e

novell

Ray Bradbury propagerar för noveller som skrivverktyg! En novell i veckan för att du känner dig tillfredsställd varje vecka, istället för att skriva på en roman under ett år.

Läste Lessing

Läste Doris Lessings Om katter och älskade den. Hade glömt henne ett tag. Men nu kastar jag mig över intervjuer med och artiklar om henne och roas av hennes svarta syn på saker. En sorts hårdhet, krasshet kanske. Jag tänker att när en är snart 100 år kan en kosta på sig det. Men inser att hon nog alltid varit likadan. För några år sedan läste jag hennes serie om Martha Quest och i bokhyllan står en novellsamling som heter En man och två kvinnor. För mig skriver Doris Lessing om hur människor förhåller sig till de strukturer som finns, hur de försöker bryta sig ur, eller finna egna vägar inom dessa, men hur strukturerna är så att säga strukturerade för att omöjliggöra eller i alla fall försvåra ett sådant fritagande av den egna kroppen och det egna sinnet. Det verkar vara meningen att vi ska stanna där inne. För mig är det inte dystopiskt att läsa om svårigheterna, utan jag tycker att det är spännande att läsa om hur de, kvinnorna, jonglerar med tankar, känslor, varandra, män, bar

Granta

Bild
Idag: ett lästips. Tidskriften Granta . Tidskriften startades 1889. 1979 fick den en sorts omstart och är sedan dess en litteraturtidskrift som publicerar texter om litteratur, och noveller, essäer och lyrik av etablerade och mindre etablerade författare. Granta finns på Stadsbiblioteket i Malmö och jag har lånat hem ett nummer tidigare av den men då var jag väl inte mottaglig, eller sugen, för jag lämnade tillbaka numret med den ljusrosa börsen på omslaget, nr 110, på temat SEX, oläst. Men nu, när jag sitter semesterenergisk och plitar ner poesi och skisser till noveller, drog tidskriften, i lite större pocketbokformat, i mig. Iris Murdoch-breven som jag skrev om häromdagen var hämtade just ur Granta nr 111, på temat Going Back. Fantastiska texter! Mycket inspirerande!

brevväxling

Att utväxla brev. När Anne Chisholm i The Guardian skriver om brevväxlingen mellan Iris Murdoch och Philippa Foot, påmins jag om brevväxlingen som form. Och vänskapen. Och om brevväxlingens möjligheter att uttrycka vänskap och hur vänskapen använder sig av brevväxlingen olika i olika faser och stadier och nyanser av vänskap. Jag hade en sådan vänskap, en sådan brevväxling, för ganska många år sedan. Och när jag läser om brevväxlingen mellan Iris och Philippa minns gamla ställen i huvudet och kroppen hur det var då, livet.

PS: My surname ends with an H not a K, Pax tecum –

Den 18 september skriver Iris Murdoch brev till Raymond Queneau från London, efter ett möte i Paris som var, vad som kan uttydas ur några tidigare brev, uppslitande: "Well I am back in this delightful sober country again, where politicians are fairly honest & there is no inflation & people behave in a quiet and sensible manner. I am not very pleased, but I shall be happy when I have done some work, which will be about net Friday." Hur England, dess karakteristika, hur tråkig den är, blir en bild för något som hon, trots allt, önskar sig till och vet att hon kommer att uppnå, så snart hon börjar arbeta igen. Skriva. Två skrivare. En djup vänskap, kärlek, ömsesidig beundran? Arbetet att återvända till, göra världen runtomkring nykter och stilla stormarna inuti: det kalla vattnet och den intellektuella elden (till skillnad från den förtärande kroppsliga) att uppfyllas av. Tidskriften Granta publicerade i nummer III, 2010 för första gången sex brev från Iris ti

short story submission

Det fortsätter, den här väldiga energin, det bubblar. Jag vet att jag är på rätt spår. Skrivandet är det som jag vill syssla med. Det är hett. 22 grader klockan halv tio på förmiddagen och jag skriver "short story submission" i sökfältet på internet och får upp alla möjliga sidförslag. Klickar här och där, läser, klickar tillbaka, tar ett annat, hittar något som verkar roligt. Funderar över det jag skrivit tidigare. Stämmer något överens med krav på längd, ord, tema? Söker i datorn. Men den där texten som jag skrev som en uppgift, den kanske? Det är som ström inuti. Elektrisk tar jag mig an en av mina texter, en som handlar om havet. Eller inte handlar om. Det handlar nog om människorna. Om människornas fåfänga. Kopierar in texten i ett nytt dokument och börjar översätta, ovanför den svenska texten. Gråtrut – vad heter det? Det fina med att översätta egna texter är att jag inte behöver förhålla mig till någon annans ton eller bakomliggande avsikt. Jag kan byta ut en rad om

Om att skriva

Jag skriver poesi. Skriver poesi på engelska, översätter nya och gamla texter och söker efter ställen att skicka dem till. 2011 publicerade Red Ceilings några av mina då ganska nyskrivna dikter om/kring Sylvia (Plath), så de fick en ny drös, nyskrivet. Fann också en nystartad tidskrift via facebook, Museum Life , som ville ha material på engelska till sitt första nummer, så de fick två texter: en som skrevs helt nyss, under en skrivövning med två skrivarkamrater, och även en lite äldre text där jag bara använde inledningen. Till Poetry Foundation kan en också skicka texter. Jag har deras app i telefonen, så det gjorde jag, även där en av skrivgruppstexterna från nyss, och en som jag skrev på studs, så att säga. Slutligen MsLexia . De vill ha in allt möjligt och har även en romantävling där en kan vinna 5000 £, men jag har inget manus på engelska liggande :) Har du? När det gäller poesi och prosa håller sig MsLexia tema till varje nummer, och till nästa är det "Foreign Parts&quo

Vidare!

I helgen spelade jag tillsammans med Mats Källblad i vårt band Spiken i kistan på Sandåkra visfestival, i Sandåkra mellan Hässleholm och Sösdala. Ett supertrevligt arrangemang på en fantastisk gård, med ett digert program av musik och poesi, picknickande och sol. En av musikerna kom fram och tackade för vår spelning. Hon sa "Ni sjunger om människor som man inte måste se om man inte vill." Det blev jag glad för! Att berätta om människor som inte riktigt syns, som du eller jag, är precis vad jag vill och hoppas kunna göra. Jag funderar ibland på vad det är jag vill säga. Jag har kanske inget tydligt program. Ibland vill jag mest lattja med ord, ljud, bilder, inte alls "säga" något. Är det okej? Att inte följa en tydlig stig? Jag tror att det är helt nödvändigt att gå där en inte visste att en ville eller kunde gå: annars blir livet bara upprepning. Jag vill vidare!

Från de små resursernas land

Att skriva om det som upprör en, engagerar en. Bradbury menade att det är kärnan i att skriva som sig själv. Det låter ju självklart. Men det är enklare att skriva om sådant som inte riktigt är så nära. Igår betalade jag in medlemsavgift till Föreningen Arbetarskrivare. Jag har aldrig sett mig som "arbetare". Klass har aldrig varit självklart i min familj. Inte heller prat om klass. Min mamma jobbade på Volvo när jag var liten och vi hade Metallarbetaren på toa. Hon utbildade sig senare inom ekonomi och jobbade inom skoladministration. Men jag tror aldrig att hon har definierat sig i termer av sitt arbete. För henne har skapandet: att måla, sy, greja, varit tydligare identitet. Min pappa började på Televerket när han var 20 nånting och stannade kvar där, på senare år i olika av avknoppningsföretagen. Han har nog alltid sett sig som arbetare. Jag har i alla fall haft lite svårt att se mig själv i relation till  exempelvis begrepp som arbetare och klass. Jag älskar Moa Martin

System för att minnas?

Igår hittade jag en mapp, mitt på skrivbordet. Det fysiska skrivbordet alltså, möbeln. En mapp vars översta pappersark innehöll namnen på huvudpersonerna i ett av mina påbörjade längre manus. Fast ett av namnen var ett annat än det jag använt mig av senaste tiden. Jag minns inte att jag ändrat det. Jag tänkte att jag skulle gå igenom den mappen idag. Se vad som gömmer sig. Antagligen är det olika idéer, utkast, sidor utrivna ur tidningar. Systemet fungerar väl sådär, när jag har det mitt framför näsan men ändå inte ser det. Vad skulle ett bra system vara?

Branden i hjärtat

Är ju titeln på en samling noveller av den bengaliska författaren Mahasweta Devi, som jag nämnde häromdagen. Född 1926, författare/aktivist för fattiga människors rättigheter, mot diskriminering och exploatering av fattiga. Efter min att-skriva-exkursion i Bradburyland är det hög tid att återvända till den bok jag avbröt mig med. Och att Devi är en författare som drivs av just det Bradbury och väl alla författare måste drivas av: nämligen en eld, en brinnande längtan efter att säga något. Att uttrycka, visa. Devi vill förändring. Hon vill visa för att kunna få till stånd praktiska och mentala förändringar i samhället. I novellen "Jakten" ur ovan nämnda samling blir detta mycket tydligt. Vi får följa en ung kvinna, Mary, som på grund av sitt ursprung, som bara delvis ger henne tillhörighet men också därigenom låter henne stå utanför en del av stammens gamla traditioner, håller sin självkänsla högst, stoltheten, okränkbarheten. Hon bär också en yxa. 1987 översatte Gayatri S

Äventyret!

"Let the world burn through you. Throw the prism light, white hot, on paper. Make your own spectroscopic reading." När Ray Bradbury i boken Zen in the Art of Writing , som jag just nu läser, ska beskriva, eller förklara, vad skrivandet, eventuellt framgångsrikt sådant bygger på, hävdar han det unika, din egen röst. Genom att berätta hur du ser på världen, vad du tycker om, hatar, oroar dig över och fantiserar om kommer du med något fullkomligt eget, därför att bara du är du. Jag tror att det ligger någonting i det. Även om det låter självklart. En kan hävda att det unika inte finns, att det bara finns tusen miljoner åsikter och saker och att alla bara hämtar ur ett gemensamt kar. Och så är det kanske. Men ofta, väldigt ofta skulle jag säga, försöker jag likna någon annan, något annat, när jag skriver. Inte medvetet: Nu ska jag skriva som Virginia Woolf. Nej, mer subtilt. Att det ser ut som poesi, låter som poesi. Men vad uttrycker jag? Vad vill jag säga? Vill jag säga

"Mike"

Det där med att läsa helt olika grejer, tidskrifter som handlar om allt möjligt, böcker om vitt skilda områden och ur alla tänkbara genrer. Det är klart att det skulle ge ny kunskap, nya idéer, bilder, motiv. Men vem gör så? Hur peppande är det att plocka upp en tidskrift som du aldrig läst, inom ett område som du inte alls är intresserad av, eller som du har förutfattade meningar om som "ovetenskaplig" eller "akademisk" eller "flummig" eller "jättetråkig"? Jag menar: jag tror på idén om att vara nyfiken, aldrig stagnera, se möjligheter i allt. Men i praktiken tänker jag att många av oss inbillar oss att det är bättre att ägna researchtiden åt det som åtminstone verkar förknippat med det vi vill/tänker skriva om. Och det är så klart ett tankefel. Och antagligen en ganska stor portion lathet. Jag blev påmind om det av herr Bradbury, igen. Han skriver om hur han var på Irland under några månader och arbetade. Han svor att aldrig skriva en rad om

1000 ord

Okej, ord. Det var tusen ord om dagen som Ray Bradbury menade att han skrev. Och jag skrev att det var "fånigt", som i ett fånigt mått på måste-skrivande. Jag tar tillbaka det. Förra våren gick jag en studiecirkel i Julia Camerons The Artist's Way, som leddes av Cecilia Nordlund, och Cameron förespråkar, för alla kreativa, inte bara skrivare, att skriva "morgonsidor", dvs tre sidor flödesskrivande varje morgon, det första en gör. Jag har gjort det sedan dess. Stigit upp och skrivit, ibland bara en halv sida men ganska ofta tre sidor. För hand, utan att lyfta pennan, fast jag har nog lyft pennan ibland. Men tanken är dels att slänga ur sig skräp och klagande och trötthet och allt möjligt som en tänker på, och dels att skriva sig förbi den där kritikern, så att den inte hinner med. Jag har aldrig räknat ord innan. Tre sidor blev ungefär 750 idag (katten hoppade emellan när jag räknade så att jag nästan fick ett utbrott :)). Jag tror att för mig funkar morgonsido

skrivböcker

Bland nylånad litteratur har jag börjat läsa Ray Bradburys Zen in the Art of Writing . En författargubbe, jag vet. Han tar nästan bara mansexempel men han skriver inspirerande. Får skrivandet att låta lätt! Och bekräftar käsnlan jag gått stenhårt på de senaste åren: att följa sina drömmar kan aldrig gå fel! Och dt låter ju också "lätt". Jag vet. Och på någor vis klichémässigt. Gör det du vill så blir du fri. Ja, men fri blir ingen om hen gör allt annat än det hen vill. Därför tror jag på sådana "lätta" grejer, när det gäller kreativitet likaväl som annat. Vill du skriva – skriv. Sedan kommer Bradbury med lite fåniga tips som att skriva tusen tecken om dagen, eller var det tusen ord?, och han refererar till en i Sverige inte existerande marknad för noveller. Tyvärr. Eller känner du till novellställen? Jag delar gärna med mig av kunskapen att Livsmedelsarbetareförbundets facktidning " Mål & Medel " både publicerar och betalar för noveller, men annars ve

Mahasweta Devi

Det märkliga fenomenet när jag lånar fem böcker på bibblan men sedan när jag kommer hem, inte vill läsa en enda. Jo, en. Lånade novellsamlingen "Branden i hjärtat. Berättelser från Bengalen" av den för mig obekanta Mahasweta Devi. Boken är utgiven av Ordfronts förlag och Indiska Biblioteket 2008. Birgitta Wallin har gjort urvalet och Sven Stolpe har översatt. Devi, f. 1926, är rå, hård. Skriver om det hänsynslösa utnyttjandet av fattiga människor. Hon är en aktivist, ständigt engagerad i människors kamp mot överheten, lägger sig i, upplåter sitt hem, protesterar mot övergrepp i debattartiklar och brev och noveller. Hon står, naturligtvis på de fattigas sida men hon kallar sig inte feminist, även om hon ofta skildrar kvinnors umbäranden. Hon säger själv att hon ser förtryck av kvinnan i förhållande till klass och kast. Hennes protester är riktade mot exploateringen av fattiga människor. Hon menar att den enda hållning vi som människor kan sträva efter att erkänna varandras, al

Fortsättning

Börjar där jag slutade. Skrivpedagogutbildningen var fantastisk! Hade väldigt roligt under praktiken, faktiskt lite grann till min egen förvåning. Jag visste inte att det kunde vara så drömlikt magiskt att sitta i ett rum med skrivare. Eller jo, det är klart att jag visste, annars skreve jag väl inte. Men det var verkligen roligt. Fint. Spännande. Och en gnutta svårt också. Saker som jag inte kände till om mig själv blev uppenbarade. Lärorikt. Kursen är avklarad och lärandet, längtan efter att komma längre in i skrivandet, fortsätta, bara fortsätta, är stark och stor. Jag har funderingar på hur jag skulle kunna använda mina lärdomar tillsammans med andra. Hur sådana sammanhang kunde se ut. Jag har också, äntligen, blivit "klar" med min första bok. Eller klar och klar: Jag har skrivit manuset till slut, dvs, jag har skrivit ända fram till ett slut, och ett slut. Min fina handledare på Skurup, Maria Brynge, har fått texten och vi ska ses i sommar för att prata om den. Fint at

Skrivcirkelns slut

Så var då det tredje och sista skrivcirkeltillfället i min praktik över. Spännande och jätteskoj har det varit! Och lite pirrigt och känslor av otillräcklighet har också infunnit sig, jadå. Men det har varit roligt! Nu ska denna erfarenhet sammanfattas och lämnas in för att läsas av kurskamraterna på skrivpedagogkursen och lärarna. Hu. Det känns nästan värre : ) Jag vill inspirera deltagarna och hoppas att kursen har kickat igång deras skrivande så att de känner att de liksom skriver med en högre växel.

Skrivcirkellederi

Som en av deltagarna på den eminenta skrivpedagogutbildningen på Skurups folkhögskola håller jag just nu praktik som skrivcirkelledare. Tre tillfällen med en grupp om nio personer, genom ett studieförbund. Två tillfällen ligger bakom oss och ett framför. Det är spännande! Och fantastiskt roligt! Fyller mig med energi och tusen tankar om skrivande och läsande och vad som egentligen ger upphov till det skrivna, jag menar orden på sidan, som så många längtar efter men inte får ner. Och så fyller mig detta cirkelleri mig med stor beundran inför det som de skriver, och inte minst förmedlar till varandra!

Thrush Press!

Idag kom paketet från Thrush Press! Jag öppnade det andäktigt och det var ett av de vackraste paket jag fått på tusen år! Ett vikt kartongark med gult glansigt band i rosett, en fjäder och ett tackbrev omslöt ett paket inslaget i knallgult silkepapper. Och däri låg tio "broadsides" med olika utseende! Fantastiskt fint! Thrush Press #19 , det är jag det! Glad dag. Nu off till skrivcirkellederiet.
Skriver ett inlägg eftersom MASSPOEM som jag medverkar i bad om hyperlänkar till ställen där författarna huserar. Och jag huserar ju mest på fakebook… Eller det är ju heller inte sant. Hur som helst passade jag på att möblera om här en aning. Måla om och sånt som folk påstår att människor måste göra då och då. Till och med Anja igår på TV. Jag jobbar som personlig assistent. Det är det jag tjänar mitt levebröd på. Annars skriver jag. I höstas publicerade livsmedelsarbetarnas facktidning Mål & Medel min novell "Korall" hette den. Mål & Medel är en en få facktidningar, har jag hört, som fortfarande publicerar noveller och poesi. ja, jag vet att Komunnalarbetaren också gör det men då måste man vara medlem. Förr innebar facktidningarna en reell möjlighet för inte så etablerade författare att få sina alster lästa, och inte minst arvoderade. Idag är en ju som inte så publicerad författare hänvisad till tävlingar i litteratur eller att publicera sig själv. Nå, därpå hör