tisdag 2 juli 2013

"Mike"

Det där med att läsa helt olika grejer, tidskrifter som handlar om allt möjligt, böcker om vitt skilda områden och ur alla tänkbara genrer. Det är klart att det skulle ge ny kunskap, nya idéer, bilder, motiv. Men vem gör så? Hur peppande är det att plocka upp en tidskrift som du aldrig läst, inom ett område som du inte alls är intresserad av, eller som du har förutfattade meningar om som "ovetenskaplig" eller "akademisk" eller "flummig" eller "jättetråkig"? Jag menar: jag tror på idén om att vara nyfiken, aldrig stagnera, se möjligheter i allt. Men i praktiken tänker jag att många av oss inbillar oss att det är bättre att ägna researchtiden åt det som åtminstone verkar förknippat med det vi vill/tänker skriva om. Och det är så klart ett tankefel. Och antagligen en ganska stor portion lathet. Jag blev påmind om det av herr Bradbury, igen. Han skriver om hur han var på Irland under några månader och arbetade. Han svor att aldrig skriva en rad om Irland i sitt liv. Tills "Mike" dök upp i skallen, långt senare. En taxichaufför som egentligen hette något annat, som han blivit vän med och som kört honom runt överallt. "Mike" tyckte att Ray B. skulle berätta om honom :) Lärdomen var kanske att även om vi inte tror att vi kan ha någon "nytta" av detta eller detta, så vet vi inte vad vårt undermedvetna suger åt sig, vad som stannar och vad som senare, ibland många år senare, kan dyka upp. För att en ny berättelse behöver det där materialet som vi då tyckte var ganska betydelselöst. Därför. Människor, ord, idéer, synsätt, yrken, vyer, talesätt, ljud, gångstilar. Samla!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar