torsdag 4 juli 2013

Äventyret!

"Let the world burn through you. Throw the prism light, white hot, on paper. Make your own spectroscopic reading."

När Ray Bradbury i boken Zen in the Art of Writing, som jag just nu läser, ska beskriva, eller förklara, vad skrivandet, eventuellt framgångsrikt sådant bygger på, hävdar han det unika, din egen röst. Genom att berätta hur du ser på världen, vad du tycker om, hatar, oroar dig över och fantiserar om kommer du med något fullkomligt eget, därför att bara du är du.

Jag tror att det ligger någonting i det. Även om det låter självklart.

En kan hävda att det unika inte finns, att det bara finns tusen miljoner åsikter och saker och att alla bara hämtar ur ett gemensamt kar. Och så är det kanske. Men ofta, väldigt ofta skulle jag säga, försöker jag likna någon annan, något annat, när jag skriver. Inte medvetet: Nu ska jag skriva som Virginia Woolf. Nej, mer subtilt. Att det ser ut som poesi, låter som poesi. Men vad uttrycker jag? Vad vill jag säga? Vill jag säga något? Det låter roligt. Ja. Gott så. Men att lyssna efter, pröva, hitta och uttrycka saker som är viktiga för mig.

Jag har knappt läst Bradbury innan men inbillar mig, efter den här boken, att han skriver för att ha roligt. För att han älskar att ge sig iväg med den där pojken, han själv, ut i mörker och skräck och allt möjligt. Hans sanning finns i det, i äventyret!

Jag sitter och väntar på att få besked om responsträff för mitt första romanmanus. En bok, en berättelse som jag började på på Författarskolan i Lund och som blev det projekt jag arbetade mer under de två åren där. Jag fortsatte ett tag efteråt, skickade en version till förlag men fick avslag från allihop och la manuset i den så kallade byrålådan. Ungefär två år senare träffade jag en av mina kursare från Författarskolan på en ny utbildning: Skrivpedagoglinjen i Skurup. Hon undrade om jag skrivit färdigt den där boken. När jag svarade nekande sa hon: "Men det måste du ju! Du måste skriva klart den! Det är så bra!" Jag blev generad men lydde. Plockade fram texen igen och började läsa. Strök, strök, strök. La till. Ändrade färdriktining, eller snarare: skaffade en färdriktning. Och nu ligger manuset hos min handledare på Skrivpedagoglinjen. Väntar med spänning.

Och jag tror att det ligger någonting avslöjande i allt detta: visst kan texter skriva sig snabbt. Med mer övning skriver de kanske sig snabbare och lättare. Bradbury nämner en novell i veckan i fem år som en lämplig övning. Sedan har en fått upp farten :) Men i skrivprocessen liggen antagaligen också att lägga ifrån sig, sluta tycka om, börja på annat, dras med i andra riktningar, göra annat. Sedan kanske den där gamla texten, eller någon figur eller bild eller händelse dyker upp igen och vill bli skriven. Går som på räls – ja men ibland är rälsen avbryten, bortplockad, och man får kliva av och gå istället en bit.

Jag var på cykeläventyr igår. Tog cykeln med på tåget. Cyklade sedan längsmed landsväg och vidare på guppiga grusvägar genom kalhyggen och små byar, ackompanjerad av rödklöver och vitklöver, johannisört, prästkragar, renfana, blåklockor och alla de där andra som jag måste slå upp nu för att bli påmind om deras namn. Här kommer äventyret!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar