skriveribyrån

Red Ceilings publicerade alldeles nyss ett poem som jag skrivit! Ta en titt! Skriva dagligen, skriva regelbundet, hålla skrivandet vid liv … Skrivhandböckerna är eniga. Men jag gör inte som de säger. Har inte skrivit något alls på flera veckor (känns det som). Under många år skrev jag ingenting, förutom texter i arbetet. Men publiceringar matar ju genast begäret. Efter vad? Berömmelse? Odödlighet? En poetvän frågade häromkvällen hur det gick med odödligheten. Ja? Hur går det? Med din? Är det den vi letar efter? Mitt skrivande sker av lust, ofta. Därefter av några, ganska stora, portioner nödvändighet tror jag. Om jag inte sätter mig här och gör detta nu blir det aldrig någon bok. Ungefär. Ibland börjar det snarare i uppdraget och övergår i lust och brand. Går i vågor. Läs nu. Skriv sedan.

Allting vi gör glider in i allt vi gjort och kommer att göra, allt vi tänkt, känt, velat, drömt om. Är det inte så? Skrivandet, tror jag, kan aldrig isoleras till "rent" skrivande. Skrivande är del av allting annat, av det vi läser, talar om och uttrycker, på vilket sätt det än är. Jag sysslar till exempel med musik. Tillsammans med Mats Källblad spelar jag i Spiken i kistan , en viscountryduo, som nu alldeles inom de närmaste veckorna släpper en skiva: "många bäckar små". Vi släpper den på egen hand, på Maräng records . På skivan medverkar flera fantastiska personer: Anders Thorén på dragspel på en låt, Erik Högström på fiol på en låt och Emil Karlsson och Mikael Persson spelar tvättbräda respektive bas på sju av skivans elva låtar. Lars Paulström har spelat in och mixat och Antti Vourenniemi har mastrat. Dem förutan hade plattan blivit något helt annat! Musik är ett grupparbete. Jag tänker på dels hur ensamt det "vanliga" författandet är, och dels...

Skriv en dikt på fyra rader som handlar om naturen eller staden och som även på ett annat plan kan läsas som att den handlar om dig.

Jag skriver Morgonsidor , varje morgon, eller nästan. Tre sidor i en vanligt A4-block. Jag gör det till frukosten. Tanken för att skriva det första en gör på morgonen, för hand för att det finns en koppling mellan tanken och handens rörelser i skrivandet. Morgonsidorna är Julia Camerons idé och jag har hållit på sedan tidigt förra våren. Ett otroligt bra sätt att formulera saker inför sig själv, ett rum, ett utrymme där jag kan slänga ur mig alla möjliga tankar och idéer, klagomål, ängslor och längtor. Eftersom jag "ska" skriva tre sidor får jag ibland tvinga mig att skriva jag vet inte vad jag ska skriva nu eller nu-är-det-bara-två-sidor-kvar men genom att hålla fast vid skrivandet kommer strax en ny tanke, ett nytt spår som jag inte visste att jag ville skriva. Jag tror att det stämmer, det som Cameron säger, att jag genom att skriva morgonsidor kommer närmare både mitt skrivande men också mina drömmar, vad jag vill, att jag formulerar det som jag vill göra, och därigenom e...