Kaffe och bakelse
Jag tycker om ett kafé i närheten med aprikosa väggar och blommigt tyg i de små båsen, med gammaldags disk för brickor och tårtgafflar i en låda bredvid teskedarna. Där får man kaffe och bakelse för 49 kronor. Bryggkaffe. Fulkafffe som vissa säger. Orden vi använder.
Idag hade jag köpt fem block och ett paket med bläckpennor, och gick och satte mig på det där kaféet, med en kaffe och en bakelse. I båset framför satte sig en man och en kvinna med varsin räksmörgås, och i båset efter dem gled ett annat par ner mittemot varandra, lite äldre än det första. De beställde innan mig, så jag såg att de tog varsitt wienerbröd. Vid fönstret satt två kvinnor redan när vi kom. Den ena med vitt burrigt hår och röda jeans, den andra mer grå i vinröd topp. De pratade med varandra, eller den vithåriga pratade, om en väninna och dennas ex, och något om en polis.
Räksmörgås paret hämtade kaffe. Kvinnan sa "Se opp så ingen stjäler dem för oss nu!" Och mannen stirrade envist på smörgåsarna på deras bord. Jag tänkte "Vem skulle ta deras mackor?" Vi andra satt ju stilla, där vi satt och det varken kom eller gick andra gäster. När kvinnan gick tillbaka till bordet med sin kopp flåsade hon irriterat "Här är för jävla varmt också."
Jag plockade fram ett block, antecknade dagens datum och skrev på måfå. Inspirerad av Natalie Goldbergs ute-skrivande tänkte jag att jag helt enkelt bara skriver. Och rummet rann liksom ut på sidorna i blocket, replikerna. Hur skärvor av damernas konversation vid fönstret nådde mig, hur solljuset ute kom och gick, fyllde upp kaférummet och gjorde det mörkare, i en osynlig dans. Och mannen med den ena räksmörgåsen muttrade (och nu nmåste jag se efter i blocket, så att jag får med hans formulering): "Vad de sitter och maler, kärringarna!" Och jag måste le för mig själv för det var så pinsamt. Att han, att de inte hörde sitt eget tonfall, att de inte kunde unnan någon annan att sitta och prata, bara för att de själva inte hade något att säga och istället måste förgifta luften för oss andra med sina klagotirader.
"Ja, du vet, jag är ju också tio år yngre än Hans", sa den vithåriga och jag såg att den andra böjde sig fram över bordet och talade hon med, men hennes röst var tunnare, nådde inte till mitt bord.
Och jag tänkte, att så enkelt är det att skriva. Man tar en kaffe och en bakelse.
PS: En ny inspirationskälla heter Lisa Sonora Beam!
Idag hade jag köpt fem block och ett paket med bläckpennor, och gick och satte mig på det där kaféet, med en kaffe och en bakelse. I båset framför satte sig en man och en kvinna med varsin räksmörgås, och i båset efter dem gled ett annat par ner mittemot varandra, lite äldre än det första. De beställde innan mig, så jag såg att de tog varsitt wienerbröd. Vid fönstret satt två kvinnor redan när vi kom. Den ena med vitt burrigt hår och röda jeans, den andra mer grå i vinröd topp. De pratade med varandra, eller den vithåriga pratade, om en väninna och dennas ex, och något om en polis.
Räksmörgås paret hämtade kaffe. Kvinnan sa "Se opp så ingen stjäler dem för oss nu!" Och mannen stirrade envist på smörgåsarna på deras bord. Jag tänkte "Vem skulle ta deras mackor?" Vi andra satt ju stilla, där vi satt och det varken kom eller gick andra gäster. När kvinnan gick tillbaka till bordet med sin kopp flåsade hon irriterat "Här är för jävla varmt också."
Jag plockade fram ett block, antecknade dagens datum och skrev på måfå. Inspirerad av Natalie Goldbergs ute-skrivande tänkte jag att jag helt enkelt bara skriver. Och rummet rann liksom ut på sidorna i blocket, replikerna. Hur skärvor av damernas konversation vid fönstret nådde mig, hur solljuset ute kom och gick, fyllde upp kaférummet och gjorde det mörkare, i en osynlig dans. Och mannen med den ena räksmörgåsen muttrade (och nu nmåste jag se efter i blocket, så att jag får med hans formulering): "Vad de sitter och maler, kärringarna!" Och jag måste le för mig själv för det var så pinsamt. Att han, att de inte hörde sitt eget tonfall, att de inte kunde unnan någon annan att sitta och prata, bara för att de själva inte hade något att säga och istället måste förgifta luften för oss andra med sina klagotirader.
"Ja, du vet, jag är ju också tio år yngre än Hans", sa den vithåriga och jag såg att den andra böjde sig fram över bordet och talade hon med, men hennes röst var tunnare, nådde inte till mitt bord.
Och jag tänkte, att så enkelt är det att skriva. Man tar en kaffe och en bakelse.
PS: En ny inspirationskälla heter Lisa Sonora Beam!
Kommentarer
Skicka en kommentar