skriveribyrån

Ray Bradbury propagerar för noveller som skrivverktyg! En novell i veckan för att du känner dig tillfredsställd varje vecka, istället för att skriva på en roman under ett år.

Läste Doris Lessings Om katter och älskade den. Hade glömt henne ett tag. Men nu kastar jag mig över intervjuer med och artiklar om henne och roas av hennes svarta syn på saker. En sorts hårdhet, krasshet kanske. Jag tänker att när en är snart 100 år kan en kosta på sig det. Men inser att hon nog alltid varit likadan. För några år sedan läste jag hennes serie om Martha Quest och i bokhyllan står en novellsamling som heter En man och två kvinnor. För mig skriver Doris Lessing om hur människor förhåller sig till de strukturer som finns, hur de försöker bryta sig ur, eller finna egna vägar inom dessa, men hur strukturerna är så att säga strukturerade för att omöjliggöra eller i alla fall försvåra ett sådant fritagande av den egna kroppen och det egna sinnet. Det verkar vara meningen att vi ska stanna där inne. För mig är det inte dystopiskt att läsa om svårigheterna, utan jag tycker att det är spännande att läsa om hur de, kvinnorna, jonglerar med tankar, känslor, varandra, män, bar...

Idag: ett lästips. Tidskriften Granta . Tidskriften startades 1889. 1979 fick den en sorts omstart och är sedan dess en litteraturtidskrift som publicerar texter om litteratur, och noveller, essäer och lyrik av etablerade och mindre etablerade författare. Granta finns på Stadsbiblioteket i Malmö och jag har lånat hem ett nummer tidigare av den men då var jag väl inte mottaglig, eller sugen, för jag lämnade tillbaka numret med den ljusrosa börsen på omslaget, nr 110, på temat SEX, oläst. Men nu, när jag sitter semesterenergisk och plitar ner poesi och skisser till noveller, drog tidskriften, i lite större pocketbokformat, i mig. Iris Murdoch-breven som jag skrev om häromdagen var hämtade just ur Granta nr 111, på temat Going Back. Fantastiska texter! Mycket inspirerande!

Att utväxla brev. När Anne Chisholm i The Guardian skriver om brevväxlingen mellan Iris Murdoch och Philippa Foot, påmins jag om brevväxlingen som form. Och vänskapen. Och om brevväxlingens möjligheter att uttrycka vänskap och hur vänskapen använder sig av brevväxlingen olika i olika faser och stadier och nyanser av vänskap. Jag hade en sådan vänskap, en sådan brevväxling, för ganska många år sedan. Och när jag läser om brevväxlingen mellan Iris och Philippa minns gamla ställen i huvudet och kroppen hur det var då, livet.

Den 18 september skriver Iris Murdoch brev till Raymond Queneau från London, efter ett möte i Paris som var, vad som kan uttydas ur några tidigare brev, uppslitande: "Well I am back in this delightful sober country again, where politicians are fairly honest & there is no inflation & people behave in a quiet and sensible manner. I am not very pleased, but I shall be happy when I have done some work, which will be about net Friday." Hur England, dess karakteristika, hur tråkig den är, blir en bild för något som hon, trots allt, önskar sig till och vet att hon kommer att uppnå, så snart hon börjar arbeta igen. Skriva. Två skrivare. En djup vänskap, kärlek, ömsesidig beundran? Arbetet att återvända till, göra världen runtomkring nykter och stilla stormarna inuti: det kalla vattnet och den intellektuella elden (till skillnad från den förtärande kroppsliga) att uppfyllas av. Tidskriften Granta publicerade i nummer III, 2010 för första gången sex brev från Iris ti...

Det fortsätter, den här väldiga energin, det bubblar. Jag vet att jag är på rätt spår. Skrivandet är det som jag vill syssla med. Det är hett. 22 grader klockan halv tio på förmiddagen och jag skriver "short story submission" i sökfältet på internet och får upp alla möjliga sidförslag. Klickar här och där, läser, klickar tillbaka, tar ett annat, hittar något som verkar roligt. Funderar över det jag skrivit tidigare. Stämmer något överens med krav på längd, ord, tema? Söker i datorn. Men den där texten som jag skrev som en uppgift, den kanske? Det är som ström inuti. Elektrisk tar jag mig an en av mina texter, en som handlar om havet. Eller inte handlar om. Det handlar nog om människorna. Om människornas fåfänga. Kopierar in texten i ett nytt dokument och börjar översätta, ovanför den svenska texten. Gråtrut – vad heter det? Det fina med att översätta egna texter är att jag inte behöver förhålla mig till någon annans ton eller bakomliggande avsikt. Jag kan byta ut en rad om ...

Jag skriver poesi. Skriver poesi på engelska, översätter nya och gamla texter och söker efter ställen att skicka dem till. 2011 publicerade Red Ceilings några av mina då ganska nyskrivna dikter om/kring Sylvia (Plath), så de fick en ny drös, nyskrivet. Fann också en nystartad tidskrift via facebook, Museum Life , som ville ha material på engelska till sitt första nummer, så de fick två texter: en som skrevs helt nyss, under en skrivövning med två skrivarkamrater, och även en lite äldre text där jag bara använde inledningen. Till Poetry Foundation kan en också skicka texter. Jag har deras app i telefonen, så det gjorde jag, även där en av skrivgruppstexterna från nyss, och en som jag skrev på studs, så att säga. Slutligen MsLexia . De vill ha in allt möjligt och har även en romantävling där en kan vinna 5000 £, men jag har inget manus på engelska liggande :) Har du? När det gäller poesi och prosa håller sig MsLexia tema till varje nummer, och till nästa är det "Foreign Parts...